Reidar Karlsson - min farfar

12/2-1940 - 17/1 2008 Reidar Karlsson - Min älskade farfar <3

1 år har nu gått sen vi begravde dig och det är fortfarande obegripligt att du är borta. Man tänker varje dag åh gud vad jag saknar farfar, måste träffa han snart men man inser ganska snart att det inte går. Jag blir ledsen, ibland så de syns ibland innerst inne. Men hela tiden gör de ont i mig, farmor sitter ensam, gammelfarmor sitter ensam och jag är en stor EGOIST som har mamma,pappa,Robin och Sandra och ändå gnäller jag. Jag har det så himla bra om man jämför med de två. Farmor som aldrig har bott ensam tills farfar gick bort, gammelfarmor som har förlorat två barn och två makar och jag gnäller.
Men jag saknar ju bara min farfar. Jag måste hjälpa farmor, hälsa på henne oftare, hjälpa henne med saker som hon känner att hon inte klarar av. Hon är så himla stark min farmor. Jag vet att hon sitter hemma varje dag och gråter efter farfar men hon klarar sig så bra ändå. Hon blir bättre och bättre och med våran hjälp ska allt bli bra igen. Nu har hon fått sålt huset och nu siktar vi framåt. Farfar är med oss hela tiden det vet vi. Synd bara att han inte kan vara med oss på riktigt. Så vi kan se han, krama om han som alltid.
Han var så älskad av många. Alla tyckte om han. Varje gång vi barnbarn kom sken han som en sol. Alla gilla han, vuxna som barn. Han tog så bra hand om farmor. Han gjorde allt för henne.
Jag kan fortfarande inte fatta att du faktiskt inte sov då vi sa farväl. Du låg så fridfullt på sängen och alla grät men de såg ut som att du sov. Men du var så långt borta men ändå så nära. Din begravning var så fin, det var så himla många som kom. Att se kistan stå där framme, jag fattar inte än idag att du faktiskt låg i den. För mig var det bara en kista. Men du låg faktiskt i den. Att se och höra pappa gråta som han gjorde på din begravning var också fruktansvärt jobbig. Han som annars håller allt inne, det bara lätta på trycket och tårarna forsa och han skrek efter dig. Min pappa min pappa, det gjorde så ont i mig. Farmor trösta han, hon fick vara stark och ta hand om sin son nu när du inte var där och kunde göra det. Du var så omtyckt farfar. Se bara på mig, Jessica och snart Sandra, alla en tatuering till minne av dig.
Jag kan inte fatta att det händer så fort. Ena dagen prata vi med dig andra dagen var du borta.
Mamma ringer gråtandes till mig när jag sitter i skolan och säger att jag ska komma hem för farfar har dött, jag fattar de inte men ändå gråter jag floder. Hanna får följa mig hem. Jag bryter ihop, faller ner på knä och bara gråter, VARFÖR VARFÖR VARFÖR?? VARFÖR FARFAR?? Jag sov och grät hela den dagen. Jag var så trött efter alla tårar som bara forsa ur mig.
Jag kan inte fatta det än idag att du faktiskt är borta.
Idag på din födelsedag har jag inte hunnit tänka på dig och jag har så dåligt samvete för det. Det är nu på kvällen som jag faktiskt har tänkt på dig. Har inte vart på din grav, förlåt förlåt förlåt farfar. Måste ta mig mod att åka dit imorgon. Hoppas verkligen jag klarar det.
Ne jag måste avsluta nu, kommer aldrig få något slut annars.
Farfar jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag tänker på dig jämt.

Fortsätt vila i frid min älskade farfar.
Jag glömmer dig ALDRIG!